Andrum

Det händer allt oftare. Intervallen blir kortare och jag börjar få slut på andrum. Dessa attacker av okontrollerad sorg och förtvivlad panik. För varje gång det inträffar blir det skönare och för varje gång får det mig att inse mer utav det som orsakar det. Varje gång för det mig närmare en inre sanning.

Det känns som jag bryter samman. Som om jag är på vägen mot en resas slut. Men jag ställer mig frågan, hur kommer det sluta?

Om det inte vore för en väldigt speciell människa i mitt liv hade troligtvis slutet på min resa inte befunnit sig på en speciellt lycklig plats. Du är den enda som får mig att se hopp i denna mörka episod av mitt liv.

Jag har haft episoder, om inte eror, av mörker tidigare i mitt liv. Men då har jag alltid klarat mig ur av egen kraft, av egen styrka. Hoppet på bättre tider räddade mig då. Men det är annorlunda den här gången. Där finns ingen självklar framtid. Det är ingen jag hatar som jag önskar försvann, det handlar om mig själv. Där finns inget hopp om att det som känns fel ska ändras över tid. Delvis för att jag inte ens på egen hand lyckas sätta namn på det.

Jag har insett att det här klarar jag mig inte ur utan en annan människas hjälp. Innan har det varit så enkelt, det var bara att utstå. Nu finns det inga riktlinjer.

Men när alla andra sviker står du kvar. Jag ser äntligen möjligheter där jag tidigare såg begränsningar.

Tack för att du finns.

--

The feeling lays as a
membrane over my
life and it's getting
hard to breath