Jag skakade. Mitt huvud bultade av smärta. Hatet strömmade genom mina ådror. Jag hade tittat ner i den varma grå asfalten en längre tid nu. Jag bestämde mig för att titta upp och våra blickar möttes. Hans ord var inte hörbara längre. Jag hade slutat lyssna. Det spelade ingen roll vad han sa längre, för varje minut som gick tappade jag kontrollen mer.
Vid det här laget hade jag börjat gilla det på något sätt. På den tiden kunde jag inte bedöma varför, jag bara gjorde. Jag vet nu att det fyller mig och tanken om att bara släppa taget om allt är berusande. Det var mitt första utbrott. Jag märkte att han tittade på mig konstigt. Han var inte längre den som bestämde, något hade förändrats i min blick som fick honom att backa.
Jag tittade mig omkring, jag behövde något att skada honom med, jag hade alltid fått höra hur klen jag var. Kanske var det sant, men det hade inte spelat någon roll i det här sammanhanget, jag hade redan övertaget. Det visste jag dock inte då och började långsamt gå mot en stor avfallen gren som låg på skolgården. Han stirrade på mig och hans rädsla försatte mig i trans. Detta var det jag så länge väntat på. Jag tog upp den stora grenen, den vägde tungt i mina händer. Jag började svinga den vilt omkring mig, förkrossad och fylld med hat. Jag struntade i konsekvenserna, jag ville inte vara med mer – Jag släppte taget om det som höll mig kvar på jorden. Jag skrek, jag var en storm och röjde allt i min väg. Smärtan i huvudet försvann, jag hade släppt taget.
Det handlade inte längre om honom, det handlade om mig, mot dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar