Ett förflutet fastbränt på insidan av mina ögon. Jag ser det varje dag som andra vid en första anblick inte ser.
En fasad som jag visar upp för dem omkring mig. Endast ett fåtal tycks ana de mörka fläckar som besmyckar det ljus jag presenterar.
En inre eld av självhat och förtvivlan bubblar inom mig. Värmen stiger, elden får mina kroppsvätskor att koka och ångan skapar ett enormt tryck på insidan av min kropp av ångest och rädsla.
Ett skrik vill ut men får ingen luft. Jag kvävs i mina egna förtvivlade rop efter hjälp.
Ett mörker sveper runt mig, det får mig att känna mig ensam och kall likt nattens tystnad och kyla. Medans tempraturen sjunker runt mig drar jag täcket tätare omkring mig och isolerar mig ytterligare ifrån omvärldens bitande kyla.
Behöver inte säga speciellt mycket mer idag än att citera en dikt av Karine. (fighterprincess på www.deviantart.com)
"I've tried so hard to make it through,
but I can't take it anymore.
I've lost so many parts of me
along the way
that I can't recognize the reflection
starring back at me in the mirror.
I'm a shadow of myself
and I hate myself for doing this
and punishing myself like this.
I wasn't like this before.
Back then I was somebody
But now I'm frightened
by this person that you calls the name
of which belongs to me.
It hurts to know that
I can't go back to who I was
I've managed to lose myself along the way
Think I got blinded
by the bight light that shined so clearly.
So I turned to the darkness,
and now it's the only thing I see.
It's getting harder to breathe.
I can't do this, and I can't take it anymore
It hurts to much
for me to go on like this.
I'm fading even further than I ever thought was possible.
But here I am, bleeding
And I'm too scared to cry out for help this time."
- http://fighterprincess.deviantart.com/art/loosing-myself-103833981
Det händer allt oftare. Intervallen blir kortare och jag börjar få slut på andrum. Dessa attacker av okontrollerad sorg och förtvivlad panik. För varje gång det inträffar blir det skönare och för varje gång får det mig att inse mer utav det som orsakar det. Varje gång för det mig närmare en inre sanning.
Det känns som jag bryter samman. Som om jag är på vägen mot en resas slut. Men jag ställer mig frågan, hur kommer det sluta?
Om det inte vore för en väldigt speciell människa i mitt liv hade troligtvis slutet på min resa inte befunnit sig på en speciellt lycklig plats. Du är den enda som får mig att se hopp i denna mörka episod av mitt liv.
Jag har haft episoder, om inte eror, av mörker tidigare i mitt liv. Men då har jag alltid klarat mig ur av egen kraft, av egen styrka. Hoppet på bättre tider räddade mig då. Men det är annorlunda den här gången. Där finns ingen självklar framtid. Det är ingen jag hatar som jag önskar försvann, det handlar om mig själv. Där finns inget hopp om att det som känns fel ska ändras över tid. Delvis för att jag inte ens på egen hand lyckas sätta namn på det.
Jag har insett att det här klarar jag mig inte ur utan en annan människas hjälp. Innan har det varit så enkelt, det var bara att utstå. Nu finns det inga riktlinjer.
Men när alla andra sviker står du kvar. Jag ser äntligen möjligheter där jag tidigare såg begränsningar.
Tack för att du finns.
--
The feeling lays as a
membrane over my
life and it's getting
hard to breath
Stegen känns tunga när jag går längs vägen hem. Löven faller runt omkring mig och stämningen är dyster. Tiden är oändlig och ger mig obegränsad tid att tänka över min värld. Inte bara mitt liv, utan hela min världsrymd, alltet.
En känsla som jag inte känt på en tid som känns som evigheter, även om jag i detta nu inte har någon uppfattning om tid, sprider sig genom min kropp som ett gift i mina ådror. Det sticker till i mina ögon, jag vet direkt vad det är; sorg.
Sorgen är inte av någon konkret form, jag försöker desperat se genom mina blandade tankar efter svar, men inget tyder på vad som är orsaken till denna plötsliga oro. Jag inser att det är år av instängda känslor. Jag vill inget annat än att bara släppa taget, vrida mig i självömkan, men där finns folk, runt omkring mig. Jag kan inte, man gör bara inte det publikt. Dessa robotar. Denna stelhet. Dessa sociala regler om vad man kan och inte kan göra i detta Genuina Helvete till samhälle.
De hatar en minoritet, en som uttrycker åsikter som skiljer sig från mängden, en som uttrycker känslor som skiljer sig från mängden.
För att inte bli en utstött krävs det bara av en att man svarar det som förväntas av en. Enkelt va?
