Rädd

Behöver inte säga speciellt mycket mer idag än att citera en dikt av Karine. (fighterprincess på www.deviantart.com)

"I've tried so hard to make it through,
but I can't take it anymore.
I've lost so many parts of me
along the way
that I can't recognize the reflection
starring back at me in the mirror.
I'm a shadow of myself
and I hate myself for doing this
and punishing myself like this.
I wasn't like this before.
Back then I was somebody
But now I'm frightened
by this person that you calls the name
of which belongs to me.
It hurts to know that
I can't go back to who I was
I've managed to lose myself along the way
Think I got blinded
by the bight light that shined so clearly.
So I turned to the darkness,
and now it's the only thing I see.
It's getting harder to breathe.
I can't do this, and I can't take it anymore
It hurts to much
for me to go on like this.
I'm fading even further than I ever thought was possible.
But here I am, bleeding
And I'm too scared to cry out for help this time."

- http://fighterprincess.deviantart.com/art/loosing-myself-103833981

Andrum

Det händer allt oftare. Intervallen blir kortare och jag börjar få slut på andrum. Dessa attacker av okontrollerad sorg och förtvivlad panik. För varje gång det inträffar blir det skönare och för varje gång får det mig att inse mer utav det som orsakar det. Varje gång för det mig närmare en inre sanning.

Det känns som jag bryter samman. Som om jag är på vägen mot en resas slut. Men jag ställer mig frågan, hur kommer det sluta?

Om det inte vore för en väldigt speciell människa i mitt liv hade troligtvis slutet på min resa inte befunnit sig på en speciellt lycklig plats. Du är den enda som får mig att se hopp i denna mörka episod av mitt liv.

Jag har haft episoder, om inte eror, av mörker tidigare i mitt liv. Men då har jag alltid klarat mig ur av egen kraft, av egen styrka. Hoppet på bättre tider räddade mig då. Men det är annorlunda den här gången. Där finns ingen självklar framtid. Det är ingen jag hatar som jag önskar försvann, det handlar om mig själv. Där finns inget hopp om att det som känns fel ska ändras över tid. Delvis för att jag inte ens på egen hand lyckas sätta namn på det.

Jag har insett att det här klarar jag mig inte ur utan en annan människas hjälp. Innan har det varit så enkelt, det var bara att utstå. Nu finns det inga riktlinjer.

Men när alla andra sviker står du kvar. Jag ser äntligen möjligheter där jag tidigare såg begränsningar.

Tack för att du finns.

--

The feeling lays as a
membrane over my
life and it's getting
hard to breath

Tankar om det sociala

Stegen känns tunga när jag går längs vägen hem. Löven faller runt omkring mig och stämningen är dyster. Tiden är oändlig och ger mig obegränsad tid att tänka över min värld. Inte bara mitt liv, utan hela min världsrymd, alltet.

En känsla som jag inte känt på en tid som känns som evigheter, även om jag i detta nu inte har någon uppfattning om tid, sprider sig genom min kropp som ett gift i mina ådror. Det sticker till i mina ögon, jag vet direkt vad det är; sorg.

Sorgen är inte av någon konkret form, jag försöker desperat se genom mina blandade tankar efter svar, men inget tyder på vad som är orsaken till denna plötsliga oro. Jag inser att det är år av instängda känslor. Jag vill inget annat än att bara släppa taget, vrida mig i självömkan, men där finns folk, runt omkring mig. Jag kan inte, man gör bara inte det publikt. Dessa robotar. Denna stelhet. Dessa sociala regler om vad man kan och inte kan göra i detta Genuina Helvete till samhälle.

De hatar en minoritet, en som uttrycker åsikter som skiljer sig från mängden, en som uttrycker känslor som skiljer sig från mängden.

För att inte bli en utstött krävs det bara av en att man svarar det som förväntas av en. Enkelt va?

Ett vägskäl

Jag skakade. Mitt huvud bultade av smärta. Hatet strömmade genom mina ådror. Jag hade tittat ner i den varma grå asfalten en längre tid nu. Jag bestämde mig för att titta upp och våra blickar möttes. Hans ord var inte hörbara längre. Jag hade slutat lyssna. Det spelade ingen roll vad han sa längre, för varje minut som gick tappade jag kontrollen mer.

Vid det här laget hade jag börjat gilla det på något sätt. På den tiden kunde jag inte bedöma varför, jag bara gjorde. Jag vet nu att det fyller mig och tanken om att bara släppa taget om allt är berusande. Det var mitt första utbrott. Jag märkte att han tittade på mig konstigt. Han var inte längre den som bestämde, något hade förändrats i min blick som fick honom att backa.

Jag tittade mig omkring, jag behövde något att skada honom med, jag hade alltid fått höra hur klen jag var. Kanske var det sant, men det hade inte spelat någon roll i det här sammanhanget, jag hade redan övertaget. Det visste jag dock inte då och började långsamt gå mot en stor avfallen gren som låg på skolgården. Han stirrade på mig och hans rädsla försatte mig i trans. Detta var det jag så länge väntat på. Jag tog upp den stora grenen, den vägde tungt i mina händer. Jag började svinga den vilt omkring mig, förkrossad och fylld med hat. Jag struntade i konsekvenserna, jag ville inte vara med mer – Jag släppte taget om det som höll mig kvar på jorden. Jag skrek, jag var en storm och röjde allt i min väg. Smärtan i huvudet försvann, jag hade släppt taget.

Det handlade inte längre om honom, det handlade om mig, mot dem.

Skam

Läste på samtal.nu och vill gärna citera en artikel angående skam.
Det inspirerade mig till att skapa denna blogg.

"...Vi vill inte att någon skall se vår skam och längtar samtidigt innerligt att bli sedda..."
-Lars Lindbom